isorropia 

Isorropia - Etikkonsulter

Innehåll


Framsida
Tjänster
Företaget
Personerna
Textarkiv
Bokhylla








Vart tar produktivitetsökningen vägen?

av Rabbe Kurtén

(Ikaros 2005:2 Kätterska betraktelser)

I dag är min betraktelse ett enda stort frågetecken. Jag förstår nämligen inte hur allt hänger ihop. Det handlar om detta med den ständiga produktivitetsjakten.

 

Det tekniska utvecklingen innbär på både kort och lång sikt att produktiviteten ökar. Det behövs en ständigt minskande arbetsinsats för att producera livets nödtorft. Åtminstone gäller detta de materiella förutsättningarna för vår fortlevnad, det vill säga mat, kläder, husrum o s v. Men vad innebär detta och vem är det som egentligen drar nytta av denna ständiga ökande produktivitet?

En enkel förklaring är följande. Om jag på en dag kan gräva en viss mängd dike i dag så förväntas jag i morgon, med hjälp av nya och effektivare verktyg, kunna gräva dubbelt så mycket dike på samma tid. Och alla vi som gräver diken i dag kommer då i morgon att kunna gräva dubbelt så mycket diken. Men om nu samhällets behov av diken är mättat redan med den mängd vi producerar i dag så kommer vi att få ett problem, det kommer att grävas för mycket diken. Hur skall vi lösa det problemet?

Här finns som jag ser det tre möjliga lösningar.

Man skulle tycka att den enklaste lösningen vore att vi som gräver diken i framtiden bara behöver jobba halvtid eller kanske varannan dag utan att lönen för den skulle behövde sänkas. Vi producerar ju fortfarande alla de diken som behövs fastän det sker på halva tiden. Men den modellen tycks alltid möta ett väldigt starkt motstånd. Så var det när 8 timmars normalarbetsdag skulle införas, så var det inför 40-timmars arbetsvecka, och så är det nu också när någon föreslår sänkt normalarbetstid.

En andra modell skulle kunna vara att vi, alla dikesgrävare, fortsätter att gräva diken som förut, men att en del av arbetsstyrkan avdelas att fylla igen de diken som blir över i stället för att alla skall gräva nya diken. På det sättet kan den fulla sysselsättningen upprätthållas trots produktivitetsökningen. Den modellen tycks ju i viss mån tillämpas i praktiken. För vad är väl rustningsindustrin annat än en gigantisk produktion av grejer som förhoppningsvis aldrig skall komma till användning, eller med andra ord ett typiskt exempel på att en del av befolkningen gräver en grop som andra fyller igen. Om några år skall dagens vapensystem skrotas och ersättas av nästa generation ännu effektivare mordmaskiner. Som i sin tur skall skrotas om några år, förhoppningsvis utan att någonsin ha kommit i skarp användning. Problemet är väl bara att vapnen, när de väl finns, ofta också söker sin användning i ett eller annat krig.

Den tredje lösningen innebär att halva dikesgrävarstyrkan får bli arbetslösa. Vi säger till dem att de inte behövs, vi kan fylla samhällets behov av diken utan dem. De får klara sig på arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag, det har vi ju råd med, för vi producerar fortfarande hela samhällets behov av diken. Vad jag inte förstår, när den lösningen tillämpas i praktiken, är hur man samtidigt kan påstå att det inte finns resurser för att vårda gamla och sjuka, eller varför man påstår att man inte har råd med små barngrupper och tillräckligt många vuxna i förskolor och skolor. Lärarlöner och löner till sjukvårdspersonal kommer ju från samma kaka som socialbidrag och arbetslöshetsunderstöd, låt vara att de administreras över olika budgetar. Har vi råd med det ena så har vi väl råd med det andra.

Så vem drar egentligen nytta av produktivitetsökningen? Skulle vi kunna dela på vinsten så att den kom alla till godo? Eller kräver detta alltför genomgripande samhällsförändringar. Marx menade att ett samhälle är moget för förändring när beslutsfattarna inte längre kan fatta vettiga beslut som utnyttjar produktionspotentialen på ett förnuftigt sätt. Är det där vi står i dag?

 

© Copyright Rabbe Kurtén

Tillbaka

Nytt


Diskussionsforum

Vi öppnar för diskussion kring tankarna i boken "Vadå moral". Även andra moralfrågor kan tas upp.
(2010-02-22)


Mognat


Två aktuella föredragstillfällen

3/11 2009 inledde Rabbe Etisk Salong på temat Gärna moral, men på mitt sätt

4/11 2009 höll Rabbe föredrag på Klippan Showroom på temat Mänsklig egoism.


(2009-10-26)


Pilgrimsvandring till Santiago de Compostela 2009

I 30 dagar vandrade Rabbe de 78 milen från St Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostela i Galicien i Spanien. Läs hans berättelse från vandringen.
(2009-09-08)


Vadå moral - jag gör väl som jag vill

Ett diskussionsinlägg i bokform som diskuterar en sekulär moral - en moral utan gud - utgående från vardagliga livssituationer.
(2009-08-20)


Kätterska betraktelser

Spalter publicerade i Ikaros under rubriken "Kätterska betraktelser".
(2009-08-20)