Isorropia - Etikkonsulter

När får man skvallra - och till vem

by Rabbe Kurtén

(Computer Sweden: Moral och IT, 2003-02-05)

Som barn lär vi oss att det är fult att skvallra. “Skvallerbytta bing bong, går i alla gårdar...” sjöng vi när jag var barn. Motviljan mot att skvallra och mot skvallerbyttor finns kvar när vi blivit vuxna. Vi drar oss för att slå larm, även när det verkligen behövs.

Yrkeshedern förutsätter dock att vi slår larm om oegentligheter och samhällsfarlig verksamhet som framkommer i jobbet. Ser jag att mitt säkerhetsföretag slarvar med kundernas säkerhetskopior, och inte uppfyller sina åtaganden, så är det min skyldighet att ingripa. Likaså om jag upptäcker att tillverkningsprocessen styrs av ett datorsystem som inte verifierats och som därmed inte uppfyller regelverket. För att nu bara spekulera i några inom IT-världen möjliga former för när det kan vara befogat att larma.

I offentlig verksamhet gäller att myndigheter inte får ta reda på vem som lämnat uppgifter till pressen, och pressen har rätt att skydda sina källor. Det skyddet kunde säkert utvidgas till att även omfatta det privata näringslivet. Den som slår larm blir ofta inte bara utfryst på sin egen arbetsplats, han riskerar också att bli bojkottad av hela arbetsmarknaden. Då räcker det knappast som kompensation att man blir ihågkommen och eventuellt till och med helgonförklarad på en etikkurs någonstans. Eller att man hamnar på Time Magazines framsida. Människor med civilkurage behövs, och vi bör ge dem all den respekt och beundran de är värda.

© Copyright Rabbe Kurtén

Tillbaka